Ingen satsning mot mobbning i Sigtuna kommun

Jag skickade in mitt medborgarförslag om att min hemkommun skulle sponsra mitt ideella bokprojekt om mobbning med ca 17 000 kr. Pengarna skulle gå till att sprida boken till elever i åk 5-9 – att alla skolor med dessa elever skulle få en varsin uppsättning böcker. Med dessa böcker skulle de sedan kunna arbeta mot mobbning under lektioner och på temadagar – genom att låta eleverna läsa och diskutera texter som är skrivna direkt ur verkligheten.

Men nej. Mitt medborgarförslag togs inte ens upp på ett möte utan fick avslag direkt. Sigtuna kommun har inte råd att betala 17 000 kr för en satsning mot mobbning. Men de har råd att bygga ett stort utomhusbad som går över den planerade budgeten med några miljoner sisådär.

Sjukt. Jag skrev tillbaka och uttryckte mitt missnöje. Jag frågade vilka satsningar som görs mot mobbning i kommunen – men fick inte svar på den frågan så jag antar att kommunen inte gör så värst mycket.

Jojo, som du Björn brukar säga, allt handlar om prioriteringar och ofta prioriteras det fel. Hur kan vi påverka detta?

Annonser

4 kommentarer

Filed under Bokprojektet, Information, Reflektioner & råd, Skolans värld

Han skrattade åt mobbningen

För någon vecka sedan visade jag min bok för en studentkamrat på universitetet. Han är 30 år och ingen nära vän till mig utan bara en i min klass.

Jag visade min bok om mobbning. Han verkade intresserad först och läste ur den. Jag vet inte om han tänkte på det, men han skrattade högt åt två av texterna. Vad var det han skrattade åt? NÄR är mobbning roligt?

Jag tror att jag vet vad det kan ha varit, jag berättar t.ex om att en lärare fick koskit i sin handväska av några elever. Fortfarande – inte kul någonstans.

Usch.

16 kommentarer

Filed under Bokprojektet, Reflektioner & råd, Upplevelser

Mobbad. Mitt fel?

Nej. Det är aldrig den mobbades fel att han/hon blir mobbad. När jag och mina tjejkompisar blev utfrysta så kändes det som att det var vårt fel, men vi fick hela tiden intala oss att vi var bra på vårt sätt och att det inte var vårat fel. Varför ska man behöva intala sig själv det? Är det inte väldigt självklart? Tydligen inte.

Jag satt på bussen häromdan och hörde två unga tjejer bakom mig prata. De pratade om någon som var mobbad, som hade en mobbad blogg och som fick skylla sig själv att hon var mobbad. Jag blir så förbannad! Ska jag vända mig om och lägga mig i deras diskussion? De pratade inte högt och jag tjyvlyssnade ju såklart när jag hörde att de sa ordet mobbning.

Hur kan man tycka att det är den mobbades fel? Rår man för hur man är? Visst, man kan rå för hur man beter sig, men förtjänar man att bli mobbad för det? Om den här tjejen nu hade en jobbig blogg som folk störde sig på, hade någon ens sagt åt henne på ett schysst sätt att för hennes eget bästa borde hon ändra attityd osv? Nej, tror knappast det, det var visst bättre att prata skit bakom ryggen.

Var på en föreläsning med Lisbeth Pipping i veckan (tillsammans med Björn Hultman), hon berättade om sitt liv som utsatt barn till en utvecklingsstörd mamma. Lisbeth blev också mobbad som barn, hon hade en fruktansvärd uppväxt. Föreläsningen var kanonbra och jag köpte hennes bok ”Jag mobbar inte”.

Lämna en kommentar

Filed under Reflektioner & råd, Upplevelser

Mobbning: 39 skolor = hela Sverige?

Skolverkets rapport fortsätter att skapa starka reaktioner. Jag var nyss inne på Friends sida och läste.

Skolverkets rapport är kritisk, ja. Väldigt kritisk, kanske man skulle kunna beskriva den som. Men är det bara jag som tycker att media såklart nappar på detta och blåser upp det ännu mer? Svt ställer SET mot väggen i en intervju. Friends blir hårt kritiserade och känner sig övertrampade.

Jag tycker att rapportens syfte är bra. Men jag tycker också att man ska vara kritisk till rapporten. 39 skolor får stå till svars för hela Sverige? Fyra skolor hade enligt Friends uppgett att de använde just Friends – och utifrån detta drog forskarna slutsatsen att kompisstödjare generellt sett leder till mer mobbning. Eller har jag missuppfattat? Fyra skolor hade inte fungerande kompisstödjare?

Jag tycker absolut att Friends ska se över sina strategier, men jag är övertygad om att de gör sitt yttersta. Sen att de inte lyckas – det är en annan sak. Men kan det inte vara så att Friends och de andras metoder har många fördelar – så länge de sköts på rätt sätt? Att det är hur skolorna handskas med det i verkligheten (och inte bara i lärarrummet eller i möten ”utåt” med Friends) som ställer till det?

Men media blåser upp och hittar en ny tragedi att hänga upp sig på. Det blir tragiskt ja, när de som kämpar mot mobbning blir kända för att inte funka. Vem ska då jobba med mobbning om ingen gillar dem? Vilka ska vi uppmuntra och uppmärksamma?

Lämna en kommentar

Filed under Reflektioner & råd, Skolans värld

Kamratstödjare ökar mobbning?

Igår kom Skolverkets rapport från utvärderingen om olika metoder mot mobbning. Åtta program/metoder deltog i utvärderingen tillsammans med elever, personal och andra berörda i 39 olika svenska skolor. Bra att detta gjordes!

Bland annat kritiseras kamratstödjare där rapporten visar att kamratstödjare kan leda till mer mobbning och trakasserier. Att kamratstödjarna får för mycket av de vuxnas anasvar osv. Stackars Friends, vars program utgår mycket från detta. Men det är bra att det finns kritik, Friends tar också till sig kritiken på deras hemsida och menar att barn ska inte vara vuxnas förlängda arm utan ett gott samarbete mellan barn- och vuxenvärlden. Jag tror absolut att det kan funka – om man sköter det på rätt sätt, följer upp och stöttar de kamratstödjare som väljs. De får inte bli offer själva eller lämnade med för stort ansvar.

Synd bara att skolverket inte kan rekommendera nåt program, men samtidigt bra för man måste nog verkligen anpassa till sin egen skola och då kan det vara bra att få stöd från olika håll.

Pedagogiskt material verkade hamna under insatser som inte ger nån effekt alls. Räknas min bok in där? Lite, ja, men rapporten uteslöt inte pedagogiskt material helt utan menade på att det kan fungera vid rätt tillfälle. Jag kommer ändå att satsa på att sprida min bok, för jag tror att boken kan stötta och upplysa många även om den inte ger synliga resultat på en gång.

Läs rapporten på www.skolverket.se

1 kommentar

Filed under Reflektioner & råd, Skolans värld

Tankar om andras ensamhet

10_8.jpgDet slog mig ikväll när jag hade suttit i skolan och jobbat ensam i fem timmar. Jag pratade inte med nån på alla de timmarna, utom ett litet samtal i telefonen. I relation till mitt liv kan en sån liten grej kännas konstig. Just för att jag är så van att prata och då blir fem timmars tystnad en evighet.

Jag brukar tänka på det ibland, vilken lyx det är ändå att jag kan prata så mycket varje dag, med olika människor.

För jag tänker på de människor som går hela dagar och inte vågar eller vill säga mer en ett ord åt gången, eller kanske inget alls i allra värsta fall. Som inte syns, som inte hörs, som faller bort i mängden. Ensamma personer som sällan konverserar längre än i nån minut med folk de nästan känner.

Tänker vi på det när vi ser en tyst person? Tänker vi på att kanske vi kan få den personen att prata?

Tänker vi på att en tyst person kanske går och bär på en massa intressanta egenskaper som vi inte visste om? En knasig, rolig humor eller smarta, kreativa idéer.

Låt de tysta göra sig hörda och sedda! .

 

Bildkälla: http://www.freedigitalphotos.net/images/Africa_g240-Africa_p24910.html

2 kommentarer

Filed under Mobbning (allmänt), Reflektioner & råd

Idag såg jag mobbning

Jag sitter på pendeltåget, på väg till universitetet. Två skolklasser kliver på i Upplands Väsby och sätter sig runtom mig. Barnen är i tio-elvaårsåldern och de pratar högt med varandra.

En kille står bredvid tre personer ur paralellklassen, de sitter ned på sina tre platser. Killen säger knappt nånting utan står där och lyssnar bara. De tre på sätena blir irriterade och säger åt honom att gå och sätta sig med sina klasskamerater istället. Han säger att ”Nä, de vill inte ha med mig att göra”. Han ropar på sina klasskamerater som sitter i samma sätesgrupp som jag.  ”Eller hur, visst vill inte ni ha med mig att göra?” ropar han, men han får inget svar, knappt nån verkar lyssna. Inte ens lärarna som sitter hyffsat nära, hör vad som pågår. De sitter i sin egna lilla värld.

Han verkar vara en kille som söker uppmärksamhet. Han retas lite och lägger sig gärna i det de tre andra barnen pratar om. De tre blir mer och mer irriterade. Börjar kalla honom nörd. Säger att ”Kan inte du hoppa av här istället”. ”Hejdå? Vet du vad det betyder?”. Jag tycker mig ana ledsamhet i hans ansikte. Även om han försöker spela tuff, trots att han är ensam, så ser jag att det här är nåt som pågår ofta och nåt som tär på honom. Det är inte ens på skämtnivå, de menar att han inte är välkommen att stå där. Och han försöker desperat.

En liten tjej på sätena bredvid dem hoppar upp och ställer sig vid de tre. Killen som stått upp, ser det och sätter sig på hennes plats. Tjejen som ställt sig upp, får utan problem tränga sig in och SITTA tillsammans med de tre som tidigare nekat killen.

Jag sitter och kokar. Vet inte vad jag ska ta mig till. Jag ska strax gå av, och har aldrig hamnat i en sådan situation förut. Kan en främling som jag, gå fram till de tre elaka personerna och säga att ”Sådär säger man inte”? Kan jag gå fram till killen och säga nåt? Vad? Vad säger lärarna om jag lägger mig i deras arbete? Vad kan jag säga till lärarna? ”Ni har mobbning bland era barn, och det sker just här. Tänk på det” ? Nej, jag är förvirrad och sitter bara stum. Jag kliver av tåget på samma station som dem, men vågar ändå inte säga nånting.

Hur ska jag göra i såna situationer??

7 kommentarer

Filed under Reflektioner & råd, Upplevelser