Category Archives: Upplevelser

Att påverka

Att föreläsa om mobbning är att påverka. Ibland kan det dessvärre ha motsatt effekt – som när man visar barn hur man tänder eld och säger att det är farligt – sen går de ut och provar själva i smyg. Så kan det kanske bli när jag föreläser om mobbning. Men framför allt hoppas jag att jag påverkar till det positiva – att jag får upp ögonen på elever som inte själva vet hur mycket de skadar.

Att känna att man kan stötta elever som har det svårt – känns otroligt bra och det är något jag verkligen vill fortsätta göra. Fick ett mail idag från en person som jag nu försöker stötta. Tänk vad ord kan betyda.

Idag var jag med och utlyste skolfred på en skola. Jag hoppas att freden håller och att folk tänker till.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Mobbning (allmänt), Reflektioner & råd, Skolans värld, Upplevelser

Kritik om mitt antimobbningsprojekt

Jag måste bara skriva om detta. Fick just se ett av kommentarsinläggen här i bloggen:

seriöst…
9 april 2011, kl 11:28
 
Det var ett jävla tjat om den här boken. Tror du att du är den enda som tycker illa om mobbning? Har du tänkt på att dom kanske inte tyckte din bok var speciellt bra? Har du tänkt på att det är helt otroligt hur du kan ha sådant storhetsvansinne, när alla vet att du bara ”skrev” denna bok för att känna som om du gjort något som andra kan avunda. Du har ju inte ens skrivit den, det är det alla andra som gjort. Den enda ansträngningen du har gjort är att skicka in dessa texter till ett förlag (som inte ens är ett bokförlag för fan) ALLA kan skriva en bok, men att kräva att folk ska betala för skiten som dessa amatör”författare” gjort är helt insane. Sluta tyck synd om dig själv, och ta din jävla ”bok” och var glad.
—–
Ja, alltid finns det människor som hittar fel i allt. Först vill jag förklara att jag har visst skrivit i boken, jag har skrivit över hälften av texterna. Men jag behöver egentligen inte försvara mig.
Jag skriver om det här i bloggen för att uppmärksamma andra på hur man kan bli bemött för sådana här saker. Jag har bemötts av många positiva personer, och sådana här reaktioner måste man helt enkelt bara lägga åt sidan och låta bli att ta åt sig av. Personen är inte insatt i mitt projekt, saknar empati för utsatta personer och har ett ett enormt hävdelsebehov.
.
Häromveckan gick jag förbi några tjejer i tolvårsåldern som tittade på mig och log. Plötsligt ropade en av tjejerna: ”Jag har läst din bok, den är jättebra!”. Jag blev alldeles varm och glad. Det är sådant jag tar åt mig av. Personer som läst min bok och som tycker till. Självkart ska man också ta emot den kritik man får, och det gör jag – om den är konstruktiv och icke-kränkande.
 

6 kommentarer

Filed under Bokprojektet, Reflektioner & råd, Upplevelser

Han skrattade åt mobbningen

För någon vecka sedan visade jag min bok för en studentkamrat på universitetet. Han är 30 år och ingen nära vän till mig utan bara en i min klass.

Jag visade min bok om mobbning. Han verkade intresserad först och läste ur den. Jag vet inte om han tänkte på det, men han skrattade högt åt två av texterna. Vad var det han skrattade åt? NÄR är mobbning roligt?

Jag tror att jag vet vad det kan ha varit, jag berättar t.ex om att en lärare fick koskit i sin handväska av några elever. Fortfarande – inte kul någonstans.

Usch.

16 kommentarer

Filed under Bokprojektet, Reflektioner & råd, Upplevelser

Mobbad. Mitt fel?

Nej. Det är aldrig den mobbades fel att han/hon blir mobbad. När jag och mina tjejkompisar blev utfrysta så kändes det som att det var vårt fel, men vi fick hela tiden intala oss att vi var bra på vårt sätt och att det inte var vårat fel. Varför ska man behöva intala sig själv det? Är det inte väldigt självklart? Tydligen inte.

Jag satt på bussen häromdan och hörde två unga tjejer bakom mig prata. De pratade om någon som var mobbad, som hade en mobbad blogg och som fick skylla sig själv att hon var mobbad. Jag blir så förbannad! Ska jag vända mig om och lägga mig i deras diskussion? De pratade inte högt och jag tjyvlyssnade ju såklart när jag hörde att de sa ordet mobbning.

Hur kan man tycka att det är den mobbades fel? Rår man för hur man är? Visst, man kan rå för hur man beter sig, men förtjänar man att bli mobbad för det? Om den här tjejen nu hade en jobbig blogg som folk störde sig på, hade någon ens sagt åt henne på ett schysst sätt att för hennes eget bästa borde hon ändra attityd osv? Nej, tror knappast det, det var visst bättre att prata skit bakom ryggen.

Var på en föreläsning med Lisbeth Pipping i veckan (tillsammans med Björn Hultman), hon berättade om sitt liv som utsatt barn till en utvecklingsstörd mamma. Lisbeth blev också mobbad som barn, hon hade en fruktansvärd uppväxt. Föreläsningen var kanonbra och jag köpte hennes bok ”Jag mobbar inte”.

Lämna en kommentar

Filed under Reflektioner & råd, Upplevelser

Idag såg jag mobbning

Jag sitter på pendeltåget, på väg till universitetet. Två skolklasser kliver på i Upplands Väsby och sätter sig runtom mig. Barnen är i tio-elvaårsåldern och de pratar högt med varandra.

En kille står bredvid tre personer ur paralellklassen, de sitter ned på sina tre platser. Killen säger knappt nånting utan står där och lyssnar bara. De tre på sätena blir irriterade och säger åt honom att gå och sätta sig med sina klasskamerater istället. Han säger att ”Nä, de vill inte ha med mig att göra”. Han ropar på sina klasskamerater som sitter i samma sätesgrupp som jag.  ”Eller hur, visst vill inte ni ha med mig att göra?” ropar han, men han får inget svar, knappt nån verkar lyssna. Inte ens lärarna som sitter hyffsat nära, hör vad som pågår. De sitter i sin egna lilla värld.

Han verkar vara en kille som söker uppmärksamhet. Han retas lite och lägger sig gärna i det de tre andra barnen pratar om. De tre blir mer och mer irriterade. Börjar kalla honom nörd. Säger att ”Kan inte du hoppa av här istället”. ”Hejdå? Vet du vad det betyder?”. Jag tycker mig ana ledsamhet i hans ansikte. Även om han försöker spela tuff, trots att han är ensam, så ser jag att det här är nåt som pågår ofta och nåt som tär på honom. Det är inte ens på skämtnivå, de menar att han inte är välkommen att stå där. Och han försöker desperat.

En liten tjej på sätena bredvid dem hoppar upp och ställer sig vid de tre. Killen som stått upp, ser det och sätter sig på hennes plats. Tjejen som ställt sig upp, får utan problem tränga sig in och SITTA tillsammans med de tre som tidigare nekat killen.

Jag sitter och kokar. Vet inte vad jag ska ta mig till. Jag ska strax gå av, och har aldrig hamnat i en sådan situation förut. Kan en främling som jag, gå fram till de tre elaka personerna och säga att ”Sådär säger man inte”? Kan jag gå fram till killen och säga nåt? Vad? Vad säger lärarna om jag lägger mig i deras arbete? Vad kan jag säga till lärarna? ”Ni har mobbning bland era barn, och det sker just här. Tänk på det” ? Nej, jag är förvirrad och sitter bara stum. Jag kliver av tåget på samma station som dem, men vågar ändå inte säga nånting.

Hur ska jag göra i såna situationer??

7 kommentarer

Filed under Reflektioner & råd, Upplevelser

Elev: "Kändes det inte jobbigt att bli mobbad?"

En fråga med ett ganska självklart svar, men det var en fundering som nog hade blörjat gro i hans huvud. Jag gillade ändå att han frågade det – att han nog kom till insikt om hur jobbigt det nog måste ha varit. Kanske inte nåt han tänkt på förut.

-Jo, visst var det jobbigt, svarade jag. Och han förstod.

Jag höll tre föreläsningar idag för årskurs 5-6 på en skola i Sigtuna. Mycket roligt! Intressanta kommentarer och diskussioner. Det kändes som om de tog mobbning på allvar och tog till sig det jag sa.

Jag hoppas verkligen på att kunna få göra fler sådana föreläsningar.

Lämna en kommentar

Filed under Bokprojektet, Mobbning (allmänt), Reflektioner & råd, Skolans värld, Upplevelser